I början av April fick jag chansen att ta en liten paus från studielivet i Helsingfors. På fritiden (då det finns) agerar jag nämligen också som ordförande för Suoma Sámi Nuorat, organisationen för sameungdomar i Finland. Tack vare den titeln var jag en av 16 ungdomar som blev bjudna till Rom för ett möte med FAO – United Nations Food and Agriculture organization. När jag säger “ett möte”, menar jag att vi spenderade fyra dagar instängt i ett mötesrum utan fönster.
Vi var där för att diskutera samarbete mellan urfolksungdomar och FAO som organisation. En arbetsdag kunde se ut såhär. Man vaknar klockan 6, för att påbörja processen av att klä på sig sina traditionella kläder. Man träffar sina kollegor klockan 7:30 för att ha ett möte gällande alla möten man har under dagen. Första officiella mötet börjar 8:30, och efter det har man program och workshops non-stop ända tills 13:30, då man har en snabb lunch. I mitten av allt panikerar man, för att man glömt att lämna in en essä på Moodle. Eftermiddagen fortsätter med presentationer och dialog ända tills klockan 18, med en två minuters kaffepaus (såklart). På kvällen skulle man tro sig ha lite fritid, men arbetet inför nästa dag måste påbörjas direkt. Så jobbar man tills två på natten och somnar med datorn i famnen. Nästa morgon börjar hela cirkuset på nytt.
FAO-mötet var min tredje gång då jag deltog i en FN-konferens, och jag har förstått att FN är platsen där jag regelbundet möter mina egna gränser. Ju längre konferenserna tar, desto sämre blir ens arbetsinsats, om man inte hittar tid för att vila. Jag har börjat lägga märke till samma effekt i studielivet också; man försöker få sig själv att glömma hur stressad man är. Vi diskuterade detta med de andra ungdomarna och lade till en intern regel i våra praxis. Om man kände sig utmattad, fick man inte ha dåligt samvete över det, utan man skulle direkt ta en ordentlig paus. I Rom betydde detta främst glass och en promenad runt Circo Massimo, men efter resan har jag strävat efter att lära mig ordentlig tidshantering i Helsingfors också.
Det är inte ofta då jag befinner mig i en situation där bokstavligen varje minut består av jobb. Då, utöver själva innehållet i arbetet, så lär man sig att hantera tid och stress, men inte alltid på ett bra sätt. Under en kort tidsperiod är det lätt att känna sig som om man vore i en tunnel. Man tror sig vara effektiv, eftersom något händer hela tiden. Man känner sig energisk trots att man inte hunnit äta under hela dagen. Tröttheten märker man först då det blir allt svårare att stiga upp på morgonen. Jag tror att många studeranden idag känner mer eller mindre tryck från världen där allting utvecklas och förändras allt snabbare. Vi vill inte misslyckas i våra studier och ambitioner, men samtidigt kan man känna sig allt mer osäker över framtidens stabilitet. Därför är det allt viktigare att vi skulle lära oss själva att det är acceptabelt att ta en paus då man behöver det.
Då jag kom hem från Rom så sov jag 15 timmar i sträck, och därför vet jag att min stressnivå hade varit speciellt hög. Efter Rom har jag strävat efter att spendera 30 minuter i tystnad varje dag, så att jag kan låta hjärnan återhämta sig. Jag har nu märkt att jag är skarpare och att jag orkar jobba mer effektivt. Så mycket som jag älskade arbetet i Rom, så borde inget jobb bli viktigare än ens egna hälsa. Det är ju ingen poäng att utmatta sig själv med jobb, som man sedan gör dåligt för att man inte orkar. Det är den heliga skillnaden mellan kvantitet och kvalitet; det gäller oss studeranden också.
// Petra Laiti
Högskolepolitik
Svenska Handelshögskolans Styrelse
